Så fort jag lägger mig asså....

Tröttmössa, men tankarna far i huvudet! Om hjärnan kunde hålla käften nån gång!

Irriterad är bara förnamnet, jag hinner ju bli hungrig innan jag somnar då blir det ju bara ännu värre..... Buljong ikväll med! Inte för att det skadar men jag ville ju bryta mönstret!! Glöm att ja sa nåt, jag bara svamlar!

Jag tänker på framtiden! Allt nytt och spännande som kommer att hända!

Jag tänker på operetionen, hur kommer den egentligen att påverka mig?

Kommer det göra ont?

Hur snart är jag på benen igen?

Hur snart återgår man till det "normala" efter op?

Hur kommer jag se ut?

Kommer jag känna mig fin trots att magen hänger ner en halvmeter?

Kommer jag kunna ha en fin sommarklännig redan i sommar och faktiskt känna mig vacker?

Tänk om jag blir för smal?

Kommer jag kalla mig själv för katrinplommonet när jag ser ut som ett i spegelen?

Nää, nu skiter jag under här och börjar räkna får!

Ett får, två får tre får fyra får fem får, sex får, sju får, åtta får, nio får, tio får, elva får, tolv får, tretton får, fjorton får, femton får, sexton får, sjutton får, arton får, nitton får, tjugo får, tjugoett får, tjugotvå får, tjugotre får....

Undrar om jag skulle vara fin i en gul klänning, jag menar man ser nog mer brun ut i ljusa färger, fan vart va jag, tjugofyra får, tjugo fem får, tjugo sex får....

Det hjälper fan inte...!

Nu blir det buljong! Sen Gonatt!

Oj oj oj! Idag har jag verkligen låtit kroppen jobba!! 
Detta är min promenad sträcka Skiftinge-Dagis-Karlavägen-Stan-Sjukhuset-Dagis! Kristofer slutade jobba nästan samtidigt så jag åkte mä han hem, det gjorde jag rätt i!

Detta är en stor del av min överviktsproblematik! Att jag har inget mellanläge. Antingen är det av eller på! När det är på så tar jag i så jag skiter på mig, Jag tränar helt enkelt alldeles för hårt vilket oftast resulterar i att jag inte har möjlighet att hålla det igång, jag menar, jag har ju en familj att vara med, ett jobb att sköta och vänner att umgås med.

Jag blir ju så låst vid mig själv när det är "bantnings dags". Känns som att jag får sätta det andra på vänt, Och det håller ju inte hur länge som helst! 

När det är av så är det så in åt helvete av! Jag är inte motaglig för nåt, Jag orkar inte ett endaste dugg! Maten ska vi itne prata om, jag pressar i mig hur mycket skit som helst, Som om problematiken mä övervikten inte fanns...
Jag lagar mat i så stor mängd att det inte får plats på en vanlig tallrik, låter varningsklockorna ringa men ignorerar dem, tar en bunke och lägger maten i, äter till matkoma och väljer att inte känna efter..... Det lixom ger mig inte ens ångest, Jag är likgiltig! 

Jag tjatar på min sambo hela tiden när jag mår som bäst, när jag kämpar mä maten och motionen, då tycker jag att han borde göra det oxå, det tycker jag visserligen alltid men det blir mer påtagligt när jag kämpar! 
Han borde göra si och han borde göra så...

Men när jag faller in i mörkret själv, då orkar jag inte bry mig om hans diabetes alls, ber honom att köpa Mc Donalds, chips, glass godis och diverse annat.... Jag tror inte att han är inte stark nog att säga ifrån, men mest tror jag att det är för att han  oxå får äta...  Utan att jag ger han dåligt samvete för det!  För hur det än är, ingen av oss behöver något av det någon gång. 

Nu lämnar vi det...

Jag var på Sesam idag, skulle ta bort P-staven för att jag blöder och har gjort det i tre veckor. Men eftersom att jag hade så otroligt bra blodvärde så tyckte barnmorskan och läkaren hon rådfrågade mä att jag skulle behålla P-staven eftersom den håller ett år till.  Vad gällde blödningen skulla jag bara invänta att den avtog.... 

Nu tänkte jag ta min värkande (brännande) rygg och diska..... Ha en bra kväll! =)